Usch ja, tiden är väl inne att skriva detta trista inlägg nu, jag har dragit på det ett tag. Som ni vet har jag länge önskat mig en kull till efter Tessla, och drömkombinationen Tessla - Götängens Ixon har verkligen etsat sig in i min hjärna. Dock vill inte livet alltid följa mina planer, och denna gång var det precis så.

 

Tessla brukar vara hyfsat regelbunden i sina löp och därför hade jag rätt bra koll på att det skulle bli löp i januari eller senast februari i år, vilket skulle ge valpar leveransklara till försommaren. jag ordnade det som behövdes i form av ledighet från jobb när det väl skulle vara dags. Dock kom inget löp, och i samma veva blev min gamla knäskada förvärrad och krävde operation. Sjukskrivningen hade gått att kombinera med valpar och tjänstledighet, men löpet kom inte igång förrän två månader senare än beräknat, när min operation redan var genomförd. Tyvärr har jag ingen praktisk eller ekonomisk möjlighet att vara tjänstledig direkt efter lång sjukskrivning, vilket nu hade krävts. Jag tog därför beslutet att skjuta på parningen till nästa löp.

 

Efter detta beslut har det gnagt en del i mig, jag hade egentligen bestämt att denna vårens löp var sista chansen för Tessla att få valpar igen. Hon fyller sju år nu i maj och om jag parar henne nästa löp valpar hon när hon är drygt sju och ett halvt, kanske till och med närmre åtta. Detta kan vara okej, men för en tik som bara haft en kull och som inte ens hade en helt komplikationsfri förlossning känns det inte okej att para i så hög ålder. Detta i kombination med att hon, på grund av min knäskada, inte är i toppkondition just nu, har gjort att jag tagit det för mig tunga beslutet att inte ta en till kull på henne. Det känns väldigt, väldigt tråkigt men är det bästa för Tessla och någonstans måste man bestämma sig.

 

Med anledning av detta läggs min mycket småskaliga uppfödning på hyllan ett tag framöver. Jag kommer att fokusera på att utbilda mig inom hunduppfödning, registrera kennelnamn och leta efter en till tik de närmsta åren. Under tiden ser jag fram emot att följa "mina valpar" (som varken är mina eller valpar längre) och eventuellt se Tesslas gener födas vidare igenom dem, om de visar sig passera nålsögat som krävs för att passa in i avelsvärlden.   

 

Kram på er från Ullis och Tessla (som uppenbarligen verkar ta det hela med ro ;-)